Hundfunderingar
av Mariella Gustfsson

När vi började fundera på hund bodde vi ute i skogen på Dalån, granne med min ”mormor” Eva. Eva hade då Basset Hound, Border Collie och Cavalier King Charles Spaniel. De senaste åren hade jag tillbringat väldigt mycket av min lediga tid med Eva och hennes hundar. Jag hade även börjat ställa ut olika hundar på hundutställningar.

På Dalån hade vi två katter, Missan och Ruben. Dessa katter var i stort sett mitt intresse och Ruben var som en hund. Jag tyckte väldigt mycket om Ruben och ville helst att vi skulle ta med honom när vi skulle flytta.

Men Ruben var en utekatt som älskade skogen och en katt skall ju helst inte vistas i större städer. Så vi bestämde att min ”syster” Anna skulle få ta Ruben hem till sig innan vi flyttade. Jag var väl lättad över att han hamnade i så goda händer men mitt djurintresse fanns fortfarande kvar och efter att jag hade mått ganska dåligt en tid hade våra katter och Evas hundar varit ett stort stöd för mig.  Och när jag hade katterna att ta hand om fick jag annat att tänka på.

Men som sagt, inga katter med i flytten!

Ju mer tiden gick under sommar & höst 1999 blev ämnet ”hund” mer seriöst och mer djupare tankar om hundköp cirkulerade.

Jag var ganska förvånad över att vi pratade om hundköp så seriöst så jag visste inte hur jag skulle styra upp alla tankar om ett liv med hund.

Vilken ras?

Basset hound var den ras vi pratade om först. Övriga i familjen var väl inte direkt förtjusta i houndens utseende. De tyckte att det verkade vara en alldeles för lat ras och den fäller väl mycket?

En ras som vi fick förslag på var  West Highland White Terrier, ”Westie”. Den fäller inte och är en liten hund. Men denna ras tilltalar inte mig och jag hade inte någon lust att lägga dyra pengar på att få hunden trimmad en gång i månaden. Jag var ändå och tittade på denna ras men inget nytt intresse väcktes.

Golden Retriver var en annan ras vi tänkte på. Men den fäller definitivt och jag skulle även bli tvungen att sköta pälsen noggrannare eftersom den är långhårig. Nackdelen var också att vi inte kunde tillräckligt mycket om den för att få en bra hund att kunna ställa ut plus att deras problem med höftlederna bara ökar.

En liten ras som även undersöktes av oss var Bichon Frisé. Men även här skulle det vara mycket pälsskötsel av den lilla vita bollen.

Så tillslut blev det Basset hound som var den ras vi kunde tänka oss efter alla funderingar.

För mig var det ingen tvekan om vi skulle ha en tik eller hane, jag ville ha en tik. Jag hade även planerat att kunna ställa ut hunden så helst ville vi köpa från en kennel där föräldrarna hade bra meriter.

Eva hade parat sin tik Ebba, som var Sveriges mest vinstrika Bassettik, med en hane och det var då planerat att jag skulle köpa en valp från henne. Men Ebba gick tom så vi fick börja se oss om på andra kennlar.

Vi hade tänkt oss att det bästa vore om vi kunde hämta hem en valp i början på sommarlovet så att jag hade hela lovet att ägna mig år hunden. Och så blev det.

En kennel ute på Tjörn hade fått valpar vilka vi var och tittade på, men där var det inte säkert att det skulle bli några bra utställningshundar. Så då vände vi oss åt söder, Skåne, där

Swede Sun’s kennel fått åtta stycken valpar. Jag åkte med Eva ner till denna kennel där ägarna Paula och Rikard Sunebring mötte oss. Valparna var 6 veckor när vi såg dem första gången. Paula visste att jag ville ha en tik som jag kunde ställa ut så hon hade sett ut en av tikarna i kullen som såg lovande ut. Denna tik hette Roxette, nu kallad Roxi. Man kan väl säga att jag var i chocktillstånd, jag visste inte vad jag skulle säga. Det beslöts i alla fall att Roxi säkerligen skulle flytta hem till mig.

Veckorna gick och dagen efter skolavslutningen i 7:an åkte jag ner med en bassetkvinna och hämtade hem Roxi, då 9 veckor.

De första veckorna bodde jag hemma hos Eva så Roxi skulle präglas på mig. Under de veckorna flyttade de andra i familjen alla saker till det nya huset.

För mig bestod dagarna av att umgås med Roxi och se till att hon kunde få lugn och ro mellan mat, kiss och lek.

En mycket krävande sommar men allt arbete med Roxi får man igen nu när hon är äldre och är en lugn och trygg hund.

Vaccinationerna var inga problem för Roxi, hon kände dem knappt. Gå i koppel var inga problem, hon kunde det när jag hämtade hem henne.

Första utställningen

När sommarlovet var påväg att ta slut var jag och Roxi på våran första utställning tillsammans där hon skulle få sin första bedömning av en domare.

Jag hade tränat Roxi på att ”Stå”, så det var inget trassel när vi väl var inne i ringen. Roxi var faktiskt den valp som skötte sig bäst, även om hon också hade lite valpfasoner för sig. Men man kan inte kräva så mycket när de är så små.

Med på denna utställning var även två tikar från kullen ute på Tjörn som vi hade tittat på. Efter att domaren tittat på varje valp och skrivit kritik så skulle vi placeras. Roxi kom på en välförtjänt 3:dje plats, men som 1:a och 2:a stod tikarna från Tjörn.

Okej tänkte jag. Man kan inte se så mycket på valpar när de är så små som dessa men Roxi kommer att vinna över dem när de vuxit färdigt.

Men efter ett antal utställningar med Roxi beslöt jag att ta ett uppehåll och se om hon skulle ”växa till sig”. Det blev inga framgångar i utställningsringen.

Skoltiden och Kurser

Sommarlovet tog slut och jag skulle börja i 8:an på en ny skola. Eftersom Roxi var för liten för att vara ensam bestämde vi att hon skulle få bo hos Eva från måndag till torsdag och komma hem under helgen.

För mig var veckorna hur långa som helst men jag visste att hon hade det bra hos Eva. Som många andra nyblivna hundägare drömde jag mycket om att Roxi skulle försvinna och jag gick ofta omkring och var orolig. Men med dagliga samtal med Eva så kände jag mig lugnare.

Under hösten gick vi även på valpkurs hos en uppfödare där vi gjorde mycket roligt. Något jag minns var när vi var ute i skogen med alla hundarna. Då stod kursledaren och höll hunden medan matte/husse sprang och gömde sig i skogen. Sedan släpptes hunden som skulle leta upp matte/husse.

Detta moment var mycket lätt för Roxi. Hon gick som tåget!

Luktsinne, det vet jag att Roxi definitivt har. Nu när hon blivit lite äldre har vi tränat lite viltspår. Det är en sådan härlig syn att ta på henne selen och sedan se hur hon verkligen arbetar sig fram i skogen till rådjursklöven.

Skall längre fram försöka ta ett anlagstest med henne och senare satsa på ett championat.

När Roxi var 2 år började vi på en agilitykurs. Jag tänkte att vi skulle gå dit några gånger för att se hur vi tyckte att det var. Framförallt om Roxi tyckte det var roligt.

Jag märkte direkt att vi hamnat rätt. Roxi hoppade med glädje över de första hinderna och sprang snabbt igenom de olika tunnlarna.

Roxi var jätteglad och det var jag också, om inte annat så förvånad. Jag var nog inte den enda på planen som var förvånad över Roxi ”talang”.   

Roxis träning på agilityplanen blev så uppmärksammat att vi fick ett 3 sidigt reportage i Kennelklubbens tidsskrift, Hundsport år 2002.

Kattgalen

Roxi har alltid varit fascinerad utav katter…..Dessa små djur med så mycket päls, ock så stryker de sig mot en……

När jag och Roxi är hos min ”mormor” Eva brukar Roxi ”leka” med katterna. Evas hundar brukar egentligen inte bry sig om katterna ett dugg. Fast när Roxi kommer och får syn på den svarta katten Svante så är lugnet över.

Svante brukar nämligen snabbt visa sig för Roxi, reta henne lite och sedan springer han iväg i full fart. Efter kommer först en högt ylande Roxi och därefter 2-3 andra hundar. Och Svante springer runtrunt inne i huset med en frustrerad Roxi bakom som gör allt hon kan för att hinna ikapp. Till slut hoppar Svante upp och lägger sig på ett bord där hundarna inte kan nå honom och då ställer sig alla nedanför och skäller tills någon kommer och tar bort Svante.

När detta drar igång sitter jag först och kvider av skratt men sen får jag ”ta mig i kragen” och hjälpa katten.  

Roxi idag

Roxi är min första hund men säkert inte den sista. Hon har varit och är enormt kärvänlig och framåt i temperamentet.

Hon älskar att få följa med på långa skogspromenader där hon kan gå lös och nosa på ”naturens historia”.

Agilityträningen fortsätter så länge vi tycker att det är roligt, och Roxis glädje i det verkar inte ha minskat. Roxi är annars en hund som verkligen tar dagen som den kommer, utan att stressa. Hon fungerar bra att ha med i alla situationer och har hittills inte givit oss några dyra veterinärkostnader.  

För mig betyder Roxi allt. Jag brukar säga att hon är mitt liv, för utan henne hade jag nog inte levt. Jag har gjort, gör och ska fortsätta göra allt för att Roxi skall få vara en välmående och glad hund.