Roxettes väg till svensk viltspårschampion

När Roxette, kallad Roxan, var något år gammal så gick vi ett litet blodspår som min ”mormor” Eva lagt åt oss. Det gick väl ganska okej, Roxan visade ingen direkt ”dold talang” så att säga. Jag tyckte vid den tiden inte att det där med viltspår var något som tilltalade mig utan vi låg lågt ett tag tills vi började med agility. Detta märkte jag direkt att Roxan älskade och även jag. Med träningen utav agility fick vi en mycket starkare kontakt och vi hade framför allt väldigt roligt tillsammans!

Eftersom Roxan inte har den ”rätta” hundkroppen för att visas på utställningar så var det inget vi  kunde satsa på, även om det blev några trots allt.  

Ett halvår efter att vi slutat med agilitykursen så började jag fundera på att det där med spår kanske vi skall prova igen. Alla ni som har en basset vet nog att en skogspromenad består till 90% utav att ha nosen i backen.

Jag gjorde då på promenaderna i skogen som man gör med valpar då de kommer för lång ifrån en. Jag gick och gömde mig en bit in i skogen där jag satte mig ner och samtidigt hade ett öga på Roxan. Jag tänkte den tanken att om hon inte ser mig så kommer hon ju bli lite orolig och leta reda på mig och sedan hålla sig närmare eftersom hon vet att ”matte kan försvinna”. Roxan, orolig? Nja, kanske när hon lyfte på huvudet och såg att matte inte gick där framme. Men hon satte direkt ner nosen i backen och spårade i lugn och ro upp mig precis där jag gått! Och så har det fortsatt.

Nu när hon märker att jag gömt mig så blir hon bara glad över att få använda nosen och hitta mig bakom en gran.

Jag ringde i höstas och anmälde mig till en helgspårkurs på personspår. Denna kurs gick jag på brukshundklubben och från fredag till söndag var vi ute i skogen i c:a fyra timmar per dag och la två spår var. Jag lärde mig bättre och bättre för varje spår att läsa av henne när hon ”hade” spåret och när hon ”tappade” det. Roxan fick ju även vanan att vara ute i nya skogar och spåra. 

Ett tag efter spårkursen så lade ”mormor” Eva ännu ett blodspår som jag och Roxan gick. Nu var det lite svårare, Roxan var van att spåra människa så fattade hon inte riktig vad hon skulle göra. Men med lite hjälp följde vi blodspåret, fast det märktes att hon letade människa för hon markerade en snitsel i skogen som Eva tappat. Jag fick helt enkelt sluta att träna personspår hemma, eftersom jag och Eva nu satsade på att gå ett anlagsprov med varsin hund.  

Vi gick ännu ett blodspår och denna gång gick Roxan som en ”klocka”!

Självklart var jag nervös när vi väl skulle göra anlagsprovet, men jag litade fullt ut på Roxan och jag hade ju efter spårkursen lärt mig att läsa av henne.

Anlagsprovet klarade hon utan problem och det gjorde även Evas hanhund Rasmus. Vi bestämde oss då för att så snart som möjligt gå ett spå i öppenklass. Inför ökl.  var jag väldigt nervös, nu skulle det ju vara skott med i provet! Roxan gick spåret jättefint och skottet störde henne inte det minsta. Resultatet blev 42p med HP. Även nästa spår gick vi med samma resultat och sedan var det ”bara” en etta kvar till ett championat!

Det tredje spåret i öppenklass var betydligt längre än de andra och hade legat en längre tid innan Roxan släpptes på. Mycket vilt hade korsat detta spår vilket störde henne lite men hon hittade klöven och resultatet blev en etta med 37p. Roxette var champion! För Roxan var ju det tredje spåret bara ett i mängden och hon låg gott bak i bilen och knaprade på ett grisöra. 

Roxette med pokal och SVCH rosett

Bästa viltspårhund i bassetväst 2004

Vad jag märkt av andra hundar så är det här med viltspår inte så lätt alla gånger. Vissa hundar fattar vinken direkt medan andra kan verka hopplösa på att fatta vad de skall göra.

Men eftersom basset är till för detta så är det roligt att hon klarar det så bra, även om jag vet att det inte alltid kan vara på topp.

Roxan är ju i övrigt väldigt lättlärd om jag får utrycka mig så. Lättlärd i den mening att hon tycker det är roligt och själv vill. Basset är ju en ganska så envis ras och vet vad de vill och jag måste säga det att Roxan representerar detta väldigt bra.

Så nu väntar vi på att snön skall försvinna så vi kan ut och gå viltspår igen. Till dess så är hennes motto ganska tydligt: ”Varför stå när man kan sitta?”. 

Så nu sitter vi här hemma, jag och min ”lilla” champinjon, om vi inte är ute och njuter i skogen förstås!

/ Roxans matte, Mariella Gustafsson