Morgontrött Håkan


vid pennan Kerstin Almqvist

Nu är det verkligen inte meningen att belasta läsarna med sina äktenskapliga problem, men ärligt talat, oss emellan…ÄR inte män mycket mer morgontrötta än kvinnor ??

Det har i alla fall varit tjugo års diskussionsämne hemma hos oss – helg efter helg har jag vankat timme ut och timme in, med energimyror krypande i kroppen. Man vill ju GÖRA saker. Detta är man dock ensam om att vilja – i alla fall helgmornar.. Och aldrig, ALDRIG  är man ensammare än en helgmorgon. Man tittar in genom dörrspringan, först nån gång varje halvtimme, sen oftare och oftare.  Å varje gång ser man en gubbe som ligger på rygg och drar timmerstockar. Man blir sur. Först blir man skitsur, sen resonerar man med sig själv och kommer på att äktenskapet INTE instiftades för att man ska vara varandras lekkamrater, i alla fall inte när den ena är trött och den andra saknar fantasi och självständighet i tillräcklig mängd för att utöva någon EGEN aktivitet… Då får man dåligt samvete och dukar en finfin kaffebricka, för vem kan bli arg på någon som väcker en med goda mackor och nybryggt kaffe?

Detta har som sagt varit ett diskussionsämne och jag har till min förtret förstått att mina kaffebrickor inte är tillräckligt uppskattade.

Detta återkommande groll skulle lösas när hundvalpen HÅKAN införskaffades för att frälsa oss från äktenskapets alla slentrianfällor. HÅKAN skulle få oss ut på trivsamma promenader, HÅKAN skulle ge oss roliga samtalsämnen, HÅKAN skulle fylla tomrummen efter de utflugna barnen… å FRAMFÖRALLT skulle HÅKAN hålla mig sällskap på helgmornarna…

Å vi promenerar, å vi pratar om honom och han är sannerligen bra på att fylla tiden och kräva uppmärksamhet - Håkan alltså..

Å på helgmornarna tittar jag försiktigt in genom dörrspringan och ser TVÅ bukar i vädret och hör GIGANTISKA timmerstockar dras, å INGEN sover så skönt som HÅKAN, liggande på rygg, med tre decimeter långa öron utfläkta åt varsitt håll…


Själv sitter man och surar i köket med sitt pissljumma kaffe…….  


Det tysta kriget (livet före Håkan…)

Det pågår ett tyst krig hemma hos mig....Det förs på natten i mörkret och handlar om en värmemadrass.....

Det börjar med att jag SMYGER in i sovrummet på kvällen, kryper ner snabbt  under täcket och sätter på värmemadrassen så tyst jag kan.-med sovrumsdörren STÄNGD. Tjockisen är den första som reagerar...han klöser på den nya tapeten bredvid sovrumsdörren, så det är ju bara att kliva upp och öppna en glipa så han kan komma in och lägga sig tillrätta närmast mitt ansikte på huvudkudden. En stund senare, precis när värmen börjar bli som mest behaglig där i sängen hörs det mest falsettartade kattskrik jag någonsin hört-det är den lilla med gälla rösten. Hennes bror som annars är lite bakom flötet har lärt sig att hänga sig i dörrhandtaget och han kommer henne till undsättning glatt påhejad av HONOM MED SÖNDERRIVNA ÖRON. Det är bara att ge upp hoppet och släppa in de övriga tre, som väluppfostrat lägger sig vid fotändan på sängen... Efter nån timme börjar det - jag brukar vakna till hälften  och det är DÅ det VERKLIGA beviset för att katter kan kommunicera med varandra kommer-Tjockisen står så nära mitt ansikte han kan och dreglar med sin vedervärdiga andedräkt, samtidigt som han puffar HÅRT med sin panna på mig.

De andra tre katterna gör gemensam sak-tolv otroligt tunga tassar vandrar fram och tillbaka över mig, mest på magen. När jag halvsovande flyttar mig över till den andra sidan av sängen KASTAR sig alla fyra katterna ner i en stor hög- PÅ VÄRMEMADRASSEN..... När jag sen vaknar ett par timmar senare, och huttrar av kyla så smyger jag ut i köket, tar fram en TOM konservburk, en gaffel och så slår jag några gånger på burken och ut i köket kommer fyra varma katter sömndrucket raglande och letar efter mjukmaten som de tror serveras...Då SPRINGER jag skadeglatt fnissande  in i sängen medan de besviket glor på sina torra hårdingar…