En heldag i partytältet
Häromdagen råkade jag snubbla över en hundutställning.  Ett fascinerande skådespel.  
För den oinvigde är slika spektakel ett mysterium av tävlingsklasser, regler och märliga hundraser.
Syftet med utställningar är förstås att premiera uppfödare som avlar fram snygga och sunda hundar.  
GOTT SÅ. 
Många har gjort hundutställningar till sitt fritidsnöje.

Hur roligt är det att häcka på en tältstol en hel dag?
Efter några timmar är det din tur om du har tur.  Sedan är plötsligt allt över på en kvart.
Att döma av kommentarerna genom tältdukarna är det inte alltid en så lyckad fritidsnöje.
"Kan du begripa att han kan sätta den hemska hunden före min hund?  
Den är ju inte alls snygg.  Det är en sanslöst dålig bedömning!"

För hundarna är utställningen också en prövning.  Till exempel i tävlingsringen där dom 
skall uppföra sig och visa upp sig i sin bästa stil.  Fast det är mycket intressantare att l
ukta i gräset där alla andra hundar tassat fram.  Eller plötsligt dra iväg till den där härligt 
doftande tiken när matte skall småspringa runt i ringen.

Att bli instoppad i en bur i väntan på att något skall hända är inte heller  en höjdare. 
Det skulle vara betydligt trevigare att dra iväg till korvståndet och få knycka en korv.  
Eller jaga iväg den där uppblåsta basseten som snorar omkring runt tälten som ett 
dreglande fetto.


I tävlingsringarna inträffar ständigt små incidenter.  Särskilt när hundarna skall trava runt med 
sin matte eller husse för att domarna skall se hur jyckarna rör sig.  
Att inte fler benbrott och stukade handleder inträffar är ett mirakel.  
Koppel trasslar in sig i hundar och fötter och hundförarna viker sig dubbla och gör allt för 
att kelgrisarna inte skall sätta snoken i backen.
Godisbitar sätts framför nosen samtidigt som ekipagen rantar runt i ringen.  
En smått löjeväckande gångart som Charie Chaplin skulle blivit imponerad av.  
Borde poängsättas!  

Mellan varven finns dock gott om tid för umgänge, både hundar och hundägare emellan.

När det är dags att packa ihop utspelar sig smått bisarra scener.  
Hundarna lastas i burar som monteras på barnvagnsunderreden, därefter rullas ekipagen 
iväg mot bilarna likt stora shoppingvagnar.  
Sedan börjar de verkliga hundgörat, att få en jyckarna i bilarna. 
En Irländsk Varghund stor som en kalv, knöss omsorgsfullt in i en lite minimiccra 
modell shoppingkasse. 
Ett gäng långörade engelska Basset Huonds inte olika en övergödda daggmaskar, 
stuvas tålmodigt in i en överfull Opel Astra.

Så bär det iväg i ett moln av gläfs, gnäll och skäll.

Snart stundas nästa utställning då allt upprepas igen.

Vid pennan en förundrad åskådare.